Torsdag

Nej, det är inte bara att mista ett djur och sedan går livet vidare. Inte än. Igår var det en sådan jobbig dag igen när jag grät flera gånger efter Zoi. Det är 53 dagar sedan som denna fantastiska lilla go-hund försvann ur mitt liv. Vissa stunder är det som en tsunamivåg som väller över mig av brutala känslor. Jag tror varenda djurägare är beredd att hålla med om att det faktiskt är som att få sitt hjärta utslitit genom att mista en fyrfotad vän.

För en del går sorgen över fortare, för andra tar det längre tid. Jag brukar googla då och då för att se om det finns en mall när det ska göra mindre ont. När börjar dagarna kännas mindre ledsna?
Det står att sorgen är individuell. Mitt liv är tomt. Jag var ett med Zoi. Hon fanns där som en tröstande supergo vän där det också var många glada skratt och obeskrivlig lycka.

Hur länge ska jag känna mig halv? Hur styr man av dessa känslor som sitter så djupt inrotat i alla minnen? Jag gråter av längtan tillbaka till svunnen tid när allting var så bra. Nu ska jag skriva något som alla hundägare säger som älskat sin familjemedlem så djupt:
- Zoi var en på miljonen. Både hur hon såg ut och hur hon var. "Mitt underbara hjärta."

Häromdagen lyssnade jag på ett radioprogram som handlade om att mista ett djur. Det var tuffa män som ringde och berättade hur smärtsamt det hade varit och fortfarande var. En sa att det blir aldrig något mer djur här hemma. Han ville aldrig mer gå igenom detta.

Ett av de svåraste är när man ska ta beslutet. Att nu är det dags att "avliva". Lägga sin älskade vän på en hård brits och se in i djurets milda och kanske skräckslagna ögon för att de vet någonstans att de aldrig mer kommer hem. Frivilligt ska de erbjuda sin ulliga tass för en infart i huden. Det är ett lugnande medel. Såklart djuret måste vara lugnt innan döden infaller. Bara det låter hemsk.

Därefter kommer injektionen med narkos så djuret ska sova djupt. Det tar en liten stund. Djurägaren får tid att ta farväl. Krama om. Hålla sin hjärtevän. Det är inte långt kvar nu tills man ska skiljas för alltid. Alla vet att snart kommer det slutgiltiga nålsticket som ska göra att hjärtat slår sitt sista slag.
Fasansfullt men också förståeligt.

Tänk om man skulle börja använda ett annat ord istället för AVLIVNING? Helt krasst betyder det att "döda" och "avrätta". Det är verkligen jobbigt som det är. Jag tror att det skulle kännas en aning mindre smärtsamt om klinikerna använde ett mjukare ord som att "somna in". "slippa lida". "Få hjälp över". Det kanske är det som gör att man väntar. Drar ut på det makabra? 

Zoi började tackla av 2024 efter att hon fick rycka 14 tänder som jag fortfarande inte förstår då jag borstade tänderna två gånger varje dag. Efter den längre narkosen fick hon blåsljud på hjärtat. Det hade hon inte haft tidigare. Lever och njurar sviktade efter alla lugnade medel hon hade fått. Inom loppet av ett år hade hon varit nedsövd tre gånger, (op. av korsband, juvertumörer och så till slut tänderna). Innan allt detta hände var Zoi pigg som en valp men kroppen orkade inte hur mycket som helst eftersom hon var gammal.

När jag började förstå att hon var märkt av ålderdom och sjukdom önskade jag att hon skulle somna in här hemma. Helst i sömnen. Jag sa att det skulle kännas mindre smärtsamt om naturen fick ha sin gång.

Men det gick ju aldrig att koppla av. Vi måste se varenda förändring. Så fort Zoi verkade lida eller må sämre måste det ske. Det var jobbigt och det var som att gå på glas. Att ständigt vara beredd. Är det dags nu? Jag hade kontakt med en hemveterinär där planen var att kunna somna in hemma. 

Jag stod standby. För ett djur får inte lida in i döden. Sista året var stressigt att aldrig riktigt veta. Kvällen innan Zoi dog gömde hon ben som vanligt. Hon var glad och åt, var med oss. Jag kunde aldrig drömma om att hon åtta timmar senare skulle vara död. Det är nog det här som blivit min chock.

En dag kommer det förhoppningsvis göra mindre ont. Zoi är mitt hjärta.  Livet kan ändå vara vackert. Lyssna och betrakta.