Söndagsblogg

Bilden ovan visar husbilsgänget som är redo för en selfie. På med primers och ansiktsfilter. 

Och så en varning till mina blivande läsare ⚠️
Min roman På väg mot Alicante ska nämligen INTE läsas eller lyssnas på av någon som söker en klassisk, konfliktfri "feelgood". Söker du en idyllisk skärgårdsmiljö med rekorderliga tanter och trevliga äldre personligheter, där det på sin höjd småskvallras lite om grannen?  Eller förväntar du dig en solskensresa där ett gäng glada pensionärer rullar fram i harmonisk tystnad längs de europeiska motorvägarna? Nej, då är den här boken helt fel för dig. Det här gänget stannar nämligen till på Reeperbahn i Hamburg som sin första anhalt och dramat tar ordentlig fart.

Om du vill möta självständiga, färgstarka och minst sagt levnadsglada pensionärer som vägrar att sitta still och vissna bort utan istället packar husbilen för att ta för sig av livet på en intensiv resa genom Europa... Då har du hittat rätt. Spänn fast säkerhetsbältet, för det här är en medveten psykologisk resa.

Jag valde medvetet att placera dessa färgstarka kvinnor i ett trångt, slutet utrymme på fyra hjul. Varför? För att tvinga dem att brottas med sina egna akilleshälar. Det här är väninnor som känner varandra så pass väl, och har så många år av delad historia bakom sig, att de vågar visa sina sanna, helt ocensurerade jag. Och precis som inom de allra bästa familjer uppstår det då friktion, tjafs och dramatik när fasaderna faller. 

Så om du mår dåligt av intriger, mänskliga skavanker och rappa dialoger ska du nog hoppa av den här husbilsresan direkt. Men om du vill ha dråplig humor, djup research, historiska miljöer och en berättelse som stundvis vågar nudda vid livets stora allvar då hälsar jag dig varmt välkommen ombord.

Smaken är oerhört delad. En del röstar rött och andra blått. Du får ställa frågan till sig själv innan du börjar läsa: Är jag redo för en roadtrip med klös i, eller vill jag bara ha en lugn och harmonisk solskenshistoria?

Önskar er alla en underbar och fartfylld söndag,
Ann