Söndag

Vill vi verkligen förändra oss – eller följer vi bara med i strömmen? 

Nu ska jag skriva om något som flera av er läsare säkert har misstänkt ganska länge att jag har varit och nosat på. Det gäller den där problematiska fixeringen vid åldersnoja och skönhetsideal.

För många kan det vara extra irriterande med all reklam och synen på hur vi ska åldras. Överallt ser vi vackra kvinnor som nått en mogen ålder, någonstans mellan 50 och 70 år, där huden är åtstramad, lyft och ögon/ bryn är tatuerade för att rama in ansiktet. En del gör läpparna betydligt större än vad de egentligen är. Men varifrån kommer det egentligen? Vill alla förändra sig eller följer man bara med i strömmen? Är det vårt eget skönhetsideal som kvinnor, eller är det skapat av männen och skönhetsindustrin? 

Det här är såklart en vattendelare. De kvinnor som har en stabil grund att stå på, med en bra självkänsla och som kanske har en man i sitt liv som inte vänder sig om efter yngre eller lämnar äktenskapet efter 40 år, de kan nog sitta lugnt i båten.

Skådespelaren Lena Endre har gått ut och sagt att hon struntar fullkomligt i trenden att försöka se yngre ut än vad hon är, och hon åldras verkligen med välbehag. Men hur tänker ni andra, ni som har fastnat i 40-årsåldern?

Själv tycker jag att livet gick så otroligt snabbt från den åldern till där jag befinner mig idag. Min själ och mitt väsen har liksom inte hunnit med. Om jag ser en grupp sjuttioåringar och en grupp fyrtioåringar, så ställer jag mig nog mentalt fortfarande i den yngre gruppen. Men å andra sidan tycker jag att många i den övre medelåldern faktiskt ser betydligt yngre ut idag.

Det är i de stunderna som insikten fladdrar förbi. När jag suckar framför spegeln, eller ännu värre, hajar till när jag ser en selfie i mobilen. Har jag verkligen blivit så gammal? Det ser ut som om extra mörka skuggor har lagt sig i mina veck.

Fast vi som faktiskt vill se lite yngre ut på bild har ju ett hemligt vapen: ljuset. Om man inte vill behöva backa och ta sina bilder på 100 meters avstånd, gäller det bara att hitta rätt vinkel där ljuset reflekterar bort de där förargliga, mörka skuggorna.

Jag har haft tur och alltid sett yngre ut än vad jag är, helt utan ingrepp. Men nu när åren har kommit ikapp känns det ibland som att jag plötsligt ser tjugo år äldre ut istället. Eller gör jag det?

Problemet är väl att jag jämför mig med alla de kvinnor, både kända och helt vanliga som numera har hängt på trenden att injicera fillers på lunchrasten. Allt för att få känna sig lite yngre och må bättre.

För visst är det så, att mötas av ett fräscht, yngre utseende i spegeln i stället for ett slitet ansikte märkt av livet kanske gör att vi känner oss både attraktivare och friskare? Eller ljuger vi bara för oss själva? Borde vi inte istället hjälpa varandra och våga visa oss precis som vi är?

Men nu har dessutom AI satt käppar i hjulet. Nu behöver man inte ens lägga sig under kniven för att fixas till, det räcker med ett digitalt filter. Vi har blivit så vana vid de släta AI-filtren och lunch-injektionerna att det naturliga plötsligt har blivit det onaturliga. Vi opererar och redigerar bort våra livsberättelser ur våra egna ansikten.

Men vad händer den dagen vi inte längre känner igen vår egen spegelbild? Är det verkligen rynkorna som är det skrämmande, eller är är det rädslan i att åldras?