Söndag

Idag tänkte jag ta upp lite om hälsoångest som jag tror många kan känna igen sig i. Den kommer krypande längs ryggraden som en skräckfilm där man biter på naglarna av vånda.  Speciellt när man läser i media om alla hemska sjukdomar som florerar.

Nu är det vinterkräksjukan igen som ska upp på första listan, eller så är det där fruktade huvudlössen på förskolan-skola. Löss är ju egentligen helt harmlösa, men det är en brutal skräck för många barnfamiljer. Och kanske ännu mer för oss mor- och farföräldrar. Det räcker ju med att någon säger ordet "löss" på avstånd så börjar det klia i varenda hårcell. 

Och skulle man få en kraftig hosta kan det i princip vara början till KOL eller andra hemska sjukdomar. Är det inte svårlösta konflikter i en blivande regering så tar media och lägger ut annan katastrof som florerar i vårt samhälle. För en del berör det här inte ett dugg. De läser om magsjuka och luskarantäner. Gäspar och tar en klunk kaffe för att ila vidare i livet. Sorglösa! Men för oss andra? Det är en fullständig katastrof! Vi, med den där medfödda högpresterande hälsoångesten som likt en Hollywood-regissör inne i hjärnan, ständigt ligger stegen före, att gör alla harmlösa händelser till en katastroffilm.

Ta bara det klassiska samtalet till sjukvårdsupplysningen. Du ringer, med bultande hjärta och kallsvettiga händer. Rösten i luren säger de tre mest skräckinjagande orden. Och blir det värre får du väl åka in. Vart? till akuten och aldrig sedan komma därifrån? Och söker man för en åkomma har man femton andra med sig hem. 

Här är väl tanken att man ska andas ut och tänka: Aha så skönt, då är det ingen fara just nu!
Men vad händer i kroppen på en hälsoångestexpert? Jo, i våra hjärnor översätter det omedelbart till att det SKA bli värre. Nedräkningen har börjat. Sjuksköterskan har precis tryckt på den stora, röda alarmknappen. Sirener tjuter i huvudet på oss och det förväntas det värsta. 

Kroppen reagerar direkt. Fight-or-flight-systemet drar igång med full kraft. Det är det där systemet som evolutionen gav oss för att vi skulle springa ifrån sabeltandade tigrar på stenåldern. Men eftersom det inte finns några sådana tigrar i våra vardagsrum, väljer stresshormonarmén istället att marschera rakt ner i magen och slå knut på tarmarna. Allt låser sig. Det blir tvärstopp. Att gå på toaletten? Glöm det. Kroppen är upptagen med att förbereda sig för undergången.

Vi sitter där och vaktar på minsta lilla signal. En liten rap blir till en sprucken blindtarm. Att magen kurrar betyder naturligtvis att den har gett upp helt. Man blir en mänsklig dammsugare som suger upp varenda tänkbar diagnos från nätet. Det är som att vi bjuder in oron på fika, ger den den bästa platsen i soffan och låter den bestämma vad vi ska göra resten av helgen.

Vore det inte fantastiskt om vården kunde skrota sin gamla manual och istället säga: Nu ska du se att det blir bättre. Håll ut! Bara så. Att få vara kvar i nuet. Använda sig av risavkok, koka den där supertråkiga, osaltade torsken, dra filten över näsan och bara lita på att världen faktiskt inte går under den närmaste timmen.

Så till alla er som också sitter med en mage i uppror och en hjärna som planerar för både maginfluensa och lusepidemier, ni är absolut inte ensamma. Nu tar vi ett djupt andetag, stänger av Google och bestämmer oss för att vi är helt friska det här dygnet åtmisntone. Minst.

Trevlig söndag på er!