Söndagsblogg

Hur lär vi våra barn att sätta gränser?
Bilden här ovanför föreställer mig när jag var två år gammal. En liten människa med hela livet framför sig, full av tillit och oskuld. När jag ser på mitt gamla barndomsfoto slås jag av hur sköra vi är när vi är små, och hur stort ansvaret är för oss som har blivit vuxna. Det här inlägget är till det barn jag en gång var och till alla de barn vi har i vår närhet idag.

När vi pratar om och försöker skydda våra barn landar tankarna ofta vid de yttre hoten. Vi varnar dem för mörka gator, för främlingar i skuggan eller för internetets dolda hörn. Det är lätt att tro att faran alltid bär en mask av ett okänt monster.

Men det finns en annan form av maktmissbruk som är mycket svårare att upptäcka. Det är den som sker i miljöer där barn ska kunna känna sig som allra tryggast. Det kan handla om vuxna eller äldre ungdomar som i skydd av sin position, sin ålder eller sin styrka tar sig friheter. Människor som utnyttjar tillit för att utöva makt.

Och detta drabbar inte bara flickor. Små pojkar är precis lika utsatta och sårbara i en värld där gränser suddas ut. När ett barn eller en ungdom utsätts för att någon kliver över deras fysiska eller verbala gräns är det lätt att det tystas ner. Det är hotet om rykten, skammen och rädslan för att vuxenvärlden ska skratta eller missförstå som tvingar barnet till tystnad.

Skammen sitter kvar i barnets bröst och blir djupa ärr som aldrig kommer att läka.  Hur pratar man då med sina barn om något så svårt? Hur förbereder man dem utan att skrämma slag på dem och göra dem ständigt misstänksamma mot omvärlden?

Svaret ligger inte i att måla upp en värld full av fiender, utan i att ge barnen en egen inre sköld. Vi måste lära dem en enkel sanning som de kan bära med sig var de än befinner sig, hemma hos en kamrat, i förskola- skola, i varje föreningslokal och genom hela livet.

Min kropp är min, och ingen har rätt att röra den utan mitt tillåtande.
Vi måste ledsaga både våra döttrar och våra söner och lära dem att ett nej alltid är ett nej. oavsett vem som ber, kräver eller hotar. Men vi måste också lära dem att ett ja aldrig får pressas fram under tvång eller rädsla för konsekvenser. Om någon får dig att må dåligt i magen, så är det aldrig ditt fel. Och skammen ska aldrig, aldrig bäras av den som drabbas.

Vårt jobb som föräldrar och vuxna är att vara den trygga hamnen där barnen vågar berätta. Det utan rädsla för ett fördömande eller att inte bli trodd. Genom att ge våra barn orden att försvara sina gränser redan från början, tänder vi ett ljus som lyser upp även de mörkaste rummen. För när ett barn vet sitt eget värde blir det omöjligt för någon annan att äga det.