Söndag

Livet består för de flesta av valmöjligheter. I vissa länder är det sämre men jag bor i Sverige och som man brukar säga "Det är ett fritt land". Ja, inte fullt ut såklart. Det finns vissa lagar vi måste följa. Rättighet och frihet innebär att man har rätt att tänka, tycka och rösta. Framförallt har du rätt till en skolutbildning.

Trots att valmöjligheter medför frihet kan det vara svårt att fatta beslut. Hur vet vi vad som är rätt? Att bestämma om man ska ha fisk eller kyckling till middag är såklart ett mindre bekymmer. Men hur ska den vilsne tonåringen som går i nian kunna välja vad man vill bli när man blir stor? Jag hade inte en aning om vad för linje jag skulle gå. 

Min klasskompis och jag sprang skytteltrafik till tillsynsläraren för råd.  Helst ville vi blir skådespelare men det var inget yrke ansåg man då. I nian var vi så skoltrötta. Efter flera års tragglande med hemläxor och prov stod studierna oss upp i halsen. Vi hade bestämt oss för att ändå plugga upp en massa ämnen för att kunna komma in på gymnasiet.

För vissa linjer krävdes det höga snittpoäng. Naturvetenskap gick alla pluggisar och vi var en aning motvilliga att satsa ytterligare två- tre år i skolan. Jag var så vilsen i mina val att jag ville spy.  Det var som att räkna ramsan ole dole doff. Efter mycket dividerande bestämde vi oss för vård och omsorg.

Vi trodde det vara linjens slappaste skolgång. Att bli ett simpelt vårdbiträde krävdes väl inte höga betyg? Första dagen presenterade vi oss. Alla hade planer. Det satt blivande barnmorskor, sjuksköterskor och till och med skulle någon bli läkare. Jag och min kompis bara gapade. Ju allt närmare vår presentation kom desto svettigare blev det. Vad hade jag för mål? Egentligen ville jag inte ens gå vårdlinjen. 

När det blev min tur slog jag till med att jag skulle bli röntgenassistent. Jag tyckte själva ordet lät urtjusigt. Visste inte alls vad man gjorde men läraren höjde gillande på ögonbrynet. Redan andra dagen skulle det läsas anatomi och fysiologi.

Det var latinska ord. Cor= hjärta. Ja, det var ju lätt att komma ihåg. Caput= huvud var också ett ord som var roligt. Musculus= muskel lika så. Men sedan blev det svårare. Ord som Pelvis renalis= njurbäcken, epididymis= testikel och nefrolitiasis= njursten blev plötsligt genast krångligare. Det skulle läras mängder av ord. (Jag högaktar alla er som gått denna linje och arbetar inom sjukvården. Tack alla! Tack kära dotter för att du orkade dig igenom skolutbildningen och idag gör en fantastisk insats). 

Nåväl, efter några veckor i den ansträngda skolsalen skulle vi göra vår första praktik på avdelningen. Urologen för män. Då måste vi veta hur nedre toalett skulle göras. Det fanns tydliga planscher med bilder. Allt skulle sitta. Inte lätt för en 16-årig flicka. Efter tre veckor sa klasskompisen och jag upp oss.

På skakiga ben knackade vi på rektorns dörr och sa att vi ville hoppa av.  Av förståeliga skäl emottogs det inte så bra. Hon förklarade att det kostade åtskilliga belopp för staten vid varje avhopp. Det skulle vi minsann veta. Idag går det inte att hoppa av. Det finns knappt jobb efter studenten. Tänk om någon klok skolminister skulle göra om skolplikten så alla elever som är osäkra kan få yrkespraktisera under ett år?

Det räcker inte några veckor som det är på prao. Det krävs minst ett år. Hoppas ändå att det är många niondeklassare som vet vilken linje de ska söka och framförallt att de kommer in. Om cirka 14 dagar på valborgsmässoafton är det mösspåtaging och snart sjöngs det ut. Hoppas de har valt rätt?  Och till dig som arbetat ett antal år, valde du rätt yrke?