Söndag

Jag är 16 år och ensam hemma i vårt radhus. Höstmörkret har kommit med stormsteg och det blåser kyliga vindar. Precis som alla andra lördagar (om jag inte är sjuk) förbereder jag mig inför en utekväll. Pappa har precis åkt i väg för att köra taxi. Mamma arbetar inom vården och slutar klockan 21:00. Om en halvtimme ska min kompis Yvonne hämta upp mig.

I bara trosor och bh springer jag in och ut i badrummet som ligger på samma våningsplan som kök och hall. Från köket leder en dörr ut mot altanen med tillhörande hörntomt. Runt om växer en hög häck och i mitten finns en grind. En lyktstolpe sprider ett starkt sken som lyser upp den regnvåta asfalten. Om taklamporna är tända i kök och hall syns det tydligt ut mot gården. 

Och visst är det upplyst hemma hos oss. Som en arena lyser vårt hem igenom panoramafönstret. Mitt emot badrummet ligger en klädkammare. Eller som man kanske säger idag, en walk in closet.

Just som jag lägger mascara på ögonfransarna hör jag hur altandörren öppnas. Jag stannar upp i min sminkning. Spärrar upp ögonen. Är det Yvonne som kommer redan?

Men det hörs som om det vore tyngre fotsteg. Kan det vara pappa som kommit tillbaka? Jag ropar! Inget svar. Stegen avbryts. Efter en stund hörs knastrande grus under skosulor. Tunga steg. Jag ropar igen. Inget svar nu heller. Sakta tar sig stegen framåt.

Jag är rädd! Det är något som inte stämmer. Är säker på att det är en obehörig person som rör sig hemma hos oss. Snabbt smäller jag igen badrumsdörren och låser. Håller handen om låsvredet med dunkande hjärta. Jag har hög puls. Tänk om? Är det någon som kommit för att göra mig illa? Även om det inte var vanligt på min tid så visst hände det incidenter.

Vid den här stunden hör jag att personen står utanför badrumsdörren. Jag har panik. Om man ska tillkalla hjälp finns den fasta telefonen i köket. Jag har ett stark stresspåslag och jag vill kräkas. Ingen kan rädda mig. Det är minst tjugo minuter kvar tills Yvonne ska komma. 

Kommer främlingen slå in dörren? Han kanske har en motsåg? Minns ju skräckfilmen motorsågsmassakern. Varför kan ingen granne gå förbi`? Se den obehagliga människan i ljusskenet stå som en siluett på väg att hugga sig in?  Men det händer inte. Ensam är jag hemma tillsammans med en galning.

Då ringer det på dörren. Jag vet att det är Yvonne. Men vad ska jag göra? Slita upp badrumsdörren med risker att bli infångad och bakbunden? Det är ett fruktansvärt beslut. Personen kan ha kniv.  Det här är en skräckfilm. Precis sådana man sett på bio. "Psycho, Stilla natt, blodiga natt, Peping Tom" 

Jag blundar. Gör jag inget drastiskt försök och agerar kan inget rädda mig. Det går ytterligare några mardrömslika sekunder. Det ringer igen. Den här gången hårdare. Dörren till klädkammaren öppnas och stängs. Hastig roffar jag åt mig kläderna. Tar mig ut till hallen. Rusar fram till ytterdörren och öppnar. Viskar att det är någon här hemma som gömmer sig i klädkammaren. 

Vi handlar. Tänker inte på att vi lämnar typen kvar här hemma. Det enda som är viktigt nu är att fly. På med skor och jacka sedan ut till friheten.

I efterhand hade det förstås varit klokare att ringa på hos grannen. Sedan fått hjälp med att undersöka vem som hade tagit sig in hos oss. Men istället ringde vi från en telefonkiosk och berättade för mamma. Hon i sin tur fick kontakta sin bror som skjutsade hem henne. När de kom in var personen försvunnen. Ingen vet vem det var. 

Länge hade jag ett trauma och ville inte gärna vara ensam hemma med risk att personen kunde komma tillbaka. Efter gillaknapparna kan ni lyssna på Landscapes "Norman Bates"