Söndag

Åtta månader sedan. Jag räknar alltid den 15:e som en minnesdag av Zoi. Hennes bortgång tog mig hårt. Igår grät jag hejdlöst. Kommer man någonsin över sorgen? Ja, så klart det bleknar med tiden. Men det finns inget datum eller riktmärke när det känns bättre. Det är inte så att jag gråter varje dag. Nej, sorgen går i vågor.

Alla djurägare som har fått ta det avgörande beslutet att beställa tid hos en veterinär för att ge insomningssprutan vet hur hemskt det är.  För oss blev det inte så. Jag har fortfarande trauma när jag ensam fick hjälpa Zoi att släppa taget. Ni som läst mina tidigare bloggar vet att hon den 15 juni 2025 blev avvisad på två stora djurkliniker.

Den första hade fullt och den andra hade sjukare djur än Zoi. Ja, så sa personalen som tog emot. Vi fick hem en dödssjuk vovve. De sista månaderna var upp och ner men hon kom alltid tillbaka. Det var som att hon ville leva. Hon var snart 15 och tiden rann ifrån oss. Stundom förberedde jag mig att den här dagen skulle komma. 

Den här morgonen fick jag uppleva var något märkligt. Denna upplevelse kan ingen ta ifrån mig. Den sista timmen i hennes liv andades hon stötvis. Jag smekte henne och försökte hjälpa henne så gott jag kunde. Dock kändes det som hon ville vara själv. Hon låg på min säng och jag ville vara i hennes närhet. Plötsligt ville hon gå ner på golvet men var för svag för att ta sig dit. Jag hjälpte henne. Hon hasade mot sin hundfåtölj. Där låg alltid vår katt Tigris. Zoi var aldrig speciellt intresserad av fåtöljen. Men just denna söndagsmorgon ville hon dit upp. Jag lyfte upp henne. 

Då händer det märkliga. Hennes blick blev öppen. Det var som ett leende sprack upp. Hennes näsborrar var fuktiga och hon sniffade från höger till vänster. Så höll hon på. Såg upp mot taket och mot min sovrumsdörr. Hon ville dit. Det var som ett stort ljus uppenbarade sig. Jag sa "Släpp taget Zoi!. Du är redo!" Mina tårar rann ner för kinderna. Jag höll henne i min famn. Gick ut på balkongen där solen sken. Hörde Zoi väsa. Det var hennes sista andetag. Hennes lilla kropp blev tung och avslappnad. Hon hade lämnat mig. 

Jag vet att jag fick vara med om något som inte många djurägare får göra. Det går inte att förklara denna märkliga händelse. Hur döden blev andlig. Jag var trygg och kände mig lugn. Chocken kom långt efteråt. Idag är jag oerhört tacksam för upplevelsen och jag fick vara med henne ända in. Att sonen och jag fick hålla en lite ceremoni ute på balkongen där vi smyckade med ljus och blommor. Det såg ut som hon sov i sin hundfåtölj bredvid sin favoritleksak apan. Ni som har mist ett djur vet vilket tomrum de lämnar oss. Zoi är saknad alla dagar.