Söndag

På bilden syns min ett år äldre kusin Claes, faster, jag, pappa och farmor. Det är min mor som tagit fotot. Det är i stundens ögonblick då ingen visste hur vår framtid skulle bli.
Vi befinner oss hos min farmor Nanny en varm junidag. Fem år senare gick hon bort och det är bara jag från fotografiet som är kvar i livet.

Idag är det kvinnodagen och det påminner mig om dessa mödrar som ensamma kämpade för att hålla ihop familjen. På den tiden fanns ingen statlig hjälp och kvinnorna fick själva ta sitt ansvar. 

Dock tycker jag att det är minst lika viktigt att lyfta fram de män som genom åren tagit och fortfarande tar sitt ansvar genom att vara positiva förebilder för våra barn och unga.
Min far var en av dem. För snart fem år sedan lämnade han ett stort tomrum hos mig den 10 mars då han somnade han in.

Pappa föddes 1930. Tidigt fick han lära sig att ta ansvar. Hans far var ingen närvarande sådan. Han åkte omkring i landet och sålde lite av varje. Ibland blev han bjuden på kaffekask och då kom han sällan hem. Kunde vara borta i veckor. När kriget kom i Europa var min pappa nio år. Han minns. Berättade att fattigdomen blev ännu mer kännbar.

Krigsvintrarna var kalla. Det var matbrist och dåligt med ved så pappa fick plocka spillvirke och kottar för att elda med. På grund av oisolerade fönster och väggar bildades det is på golvet.

Varje morgon fick de börja med att hacka sönder isen som brett ut sig i delar av bostaden. Pappa hade tre syskon (två äldre systrar och en lillebror. De var trångbodda. För att få in lite pengar städade farmor trappuppgångar. Det var kallt och dragit och det ledde till att hon fick svår reumatism.  

Pappa tog ofta hand om sin ett år yngre lillebror som var skör och vek. Under en period när farmor blev svårt sjuk hamnade småpojkarna på barnhem. Där fick pappa ta emot stryk av de äldre grabbarna. Farfar var alkoholist och var mestadels på dåligt humör när han var hemma.

Han dog i svår astma när pappa var 14 år. Det var ingen större förlust har jag förstått. En trygg far hade aldrig min pappa haft så det saknade han inte heller. Redan som 12- 13 åring fick pappa jobba som springschas. Från tidig morgon till sent kväll sprang han ärenden i ur och skur. 

Trots sin bakgrund blev pappa en fantastisk förebild. Min barndom var underbar. Han var en närvarande pappa. Berättade sagor och lekte. Tog mig ut över allt. Allt ifrån att plocka svamp till att vara med när han lagade bilar. Han engagerade sig i alla mina intressen. Skjutsade mig dit jag skulle och hämtade mig. 

Ofta var han glad. Hans leende smittade av sig och frågar jag mina barndomsvänner skulle de direkt säga att han var både snäll och generös. Min far gav samma närvaro till mina barn som jag fick. Jag är stolt över mina tre barn. Min dotter vet vad hon behöver och har en fantastisk man och är en fin förebild till deras son. Båda mina söner har ärvt min pappas hjälpsamma sett och närvaro. Det är fantastiskt att trots hans barndom blev han en sådan fin man. 

Tack lilla pappa för våra underbara år. Vi saknar dig.