Söndag

På min tid fanns lokala fotbollsplan som vaktmästare spolade till is. Det var bara att ta på sig skridskorna på hemmaplan för att sedan vingla iväg mot skridskobanan. Där kunde vi ungar åka i timmar. Piruetter och skjuta hare. Skjuta hare var när man sänkte ner det ena benet som balanserade upp det andra som skulle sträckas ut samtidigt som man böjde sig för att nudda skridskotaggarna. Det var en övning med full precision. 

En del tjejer drömde om att bli en skridskoprinsessa. Jag tjatade att få ha kjol och strumpbyxor. Ville känna mig fin. Ingen hjälm hade vi. Vi höll till i en liten hörna till skillnad mot grabbarna som for över hela skridskobanan med full utrustning och hockeyklubba. Killarna hade balans och åkte med en otrolig fart. De var specialister på att kunna ta svängar och stanna tvärt. Då sprutade det upp isflisor från skridskobanan. Det såg häftigt ut. Kanske drömde jag redan då om en hockeykille?

Ja, nu ska jag bekänna. I åttan-nian var Anders Hedberg min stora idol. Han spelade för MODO och bodde i Örnsköldsvik. Han älskade sin mammas köttbullar och åkte omkring i en Saab. Och det allra bästa var att han kunde åka skridskor. Det gick så rasslande fort mot mål att han hann före pucken som ropade "vänta på mig!" .

Den klassiska kedjan bestod av Anders Hedberg, Ulf "Lillpröjsan" Nilsson och Dan Söderström. Vilka mål de gjorde. Jag hoppade upp i fåtöljen och skrek. Tänkte: "Det där är min Anders det!" Men det var såklart bara i drömmarnas land. Hemma på mitt flickrum spelade jag T. Rex- "Get it on" och hoppades att en dag få Anders till min prins.

Det var då jag bestämde mig. Jag skulle skicka en bild på mig till Anders Hedberg. En klasskompis hjälpte mig att fota. Med hjälp av min skrivbordslampa som skulle motsvara en stark studiobelysning och en instamatickamera tog min kompis mängder av bilder. Dåtidens selfie kan man säga. Det tog cirka 14 dagar att få korten framkallade.

Jag skrev brevet och postade bilden. Min önskan var att Anders Hedberg skulle skriva sin autograf på baksidan av fotot. Det kändes som en evig väntan. Både med hopp och förtvivlan. Varje lunchrast sprang jag hem från skolan och kollade i brevlådan.  

Så en dag låg brevet på hallgolvet. På kuvertet stod mitt namn med lila tusch. Det kom att bli min favoritfärg under några år även om det på 70-talet kallades för "sista- chansen-färgen". 
På baksidan av fotot stod: "Vackra svenska flicka! Här får du tillbaka ditt kort, från Anders Hedberg."

Jag kastade mig på rygg ovanpå min säng och blundade. Höll fotot mot mitt bultande kärlekshjärta. Tänk om jag fick chansen att träffa honom? Jag visste att MODO skulle komma ner till gurkstan följande söndag och spela mot VIK (Västerås idrottsklubb).  

Där på plats på publikläktaren satt kompisen och jag. Jag följde varje rörelse som Anders gjorde. Inför varje tekning fastnade våra blickar. Det var som tiden stod stilla under ett par sekunder. "Han såg mig!".  

När matchen var slut envisades min kompis att vi skulle ställa oss vid bussen som skulle ta MODO- grabbarna hem. Jag var alldeles för feg eller stolt. Tänkte att om det fanns intresse fick han väl skriva tillbaka. Ja, det var mitt unga naiva flickhjärta som trodde så. 

Strax efter värvades han till Djurgården och 1974 bar det iväg till Winnipeg i Kanada där han blev proffsspelare. Med tiden glömdes denna tonårsförälskelse bort tills min äldsta son då 12-13 år fick upp intresse för hockey. Det var vanligt att killarna samlade på hockeybilder. Wayne Gretzky var för många en stor idol.

En dag kom sonen hem med en bild på Anders Hedberg. Jag skulle få den. Det var storstilat av sonen då han fått offra fyra Wayne Gretzjy-bilder för detta. Det värmde i ens "mamma-hjärta". 

Och så grattis till svenska damlandslaget i curling som vann GULD. Fin avslutning på OS.