Söndag

I huvudet på en 13-åring. Jag rensade mina lådor och den här bilden dök upp. Här är jag iklädd min första maxi eller midikappa som det hette på den tiden. Länge hade jag önskat mig en lång kappa. En kappa som gick ner till vaderna hade inte varit på modet sedan sekelskiftet. Och nu på 70-talet hade den gjort revolt till mångas föräldrars förskräckelse. I dag är allt tillåtet. Modet är mer brett. Du kan ha vilken längd som helst. Utsvängda byxor, raka och slimmade. Det är skönt att alltid vara inne. 

Och fotoautomaten verkar heller aldrig bli omodern som ständigt är aktuell. Första gången jag satte mig i denna kur var jag nio år fyllda.  Det var spännande. Tror det kostade 5 kronor för fyra bilder. Undan gick det och ofta blev bilderna inte speciellt bra men roligt var det. Ibland var vi två som delade på fotoplatsen. Fort in och fort ut. 

Jag var tvungen att googla för att se när fotoautomaten kom till Sverige. Redan i slutet på 1800-talet introducerades denna apparat men det var först på 60-talet som det kom i vardagsbruk. Det var så spännande att få dessa ögonblicksbilder framkallade på bara ett par minuter. Det var vi inte vana vid då det tog 14 dagar att få sina instamtic bilder i handen. Ofta var det dåliga semesterbilder som dessvärre inte gick att göras om som det går med den moderna mobiltelefonen. Där fixar du ett foto lätt som en platt. Blir det ingen bra bild är det bara att radera och ta om. 

Nåväl, tillbaka till ögonblicksbilden. Undrar vad jag tänkte där. Vad hade jag för drömmar? Blev dessa förverkligade`? Jag önskar att jag skrivit lite mer detaljerat i mina dagböcker om en framtid jag hoppades på. Jo, jag ville gifta mig och få barn. Den önskan blev av. Men sedan ville jag bli skådespelare. Jag underhöll klassen på roliga timmen och älskade att uppträda. Då fick jag leva ut. Att leva sig in i olika roller och karaktärer gjorde att jag kunde utveckla mig själv. Det har följt mig genom livet. Jag har alltid älskat att skriva och det är väl det som präglat mitt författarskap. Jag bryr mig inte så mycket om grammatiken blir rätt eller att uttrycka mig korrekt. Jag är i flödet och då kan inget stoppa mig. 

Livet går rasande fort. Ibland brukar jag tänka på dessa bildögonblick där man ler in i kameran om man kunde frysa tiden. Ibland åtminstone. I dag ska jag försöka att känna in varenda sekund. Låta nuet ta plats i stället för att tänka vad som ska hända nästa kvart. Jag får nämligen hem mina kära barn och barnbarn samt 95-åriga mor. Låt oss ta det här ögonblicksfotot så vi sedan kan minnas den här söndagen den 18 januari 2026.