Söndag

När det inte går att påverka yttre faktorer och tekniken bara vill jäklas kan man i vissa stunder få ett psykbryt. Tur att man kan andas. Bilden ovan har egentligen INTE med bloggen att göra mer än att man ibland vill gömma sig bakom en mask, Känner ni igen er? 
 
Redan tidigt i morse började jag min blogg. Jag hade ett tema som var värt att ta upp. Men det ville inte tekniken. För varje gång jag skulle publicera började sidan att hacka och det gjorde att jag måste logga ut.

Vid första försöket försvann texten helt och jag fick börja om. Såja. Det tog en stund av svett och tårar. Men så var bloggen äntligen klar och återigen tryckte jag på publicering. Även denna gång gick det åt skogen. Sidan hackade och jag måste stänga av. 

Nu var det väl ändå tredje gången gillt tänkte jag. Det fanns inte lika mycket glöd kvar i mig ska jag erkänna och ett tag tänkte jag ge upp. Mitt första inlägg gick som en dans men nu inför tredje försöket försvann det där flödet i mig. Minns jag egentligen mitt budskap? Vad var poängen?

Som den envisa och ibland lite väl dumdristiga kvinna jag är bet jag ändå ihop. Ville ju förmedla min story. När texten var färdig, (dock något mindre bra) tryckte jag på publicering och höll andan.

Men vad fan!!! Ja, jag svor en jäkla harang. Helvetesjävlapiss sa jag. Vad är det för fel? Är det inte meningen att min berättelse ska läsas? Det här har aldrig hänt mig tidigare. Nu gav jag faktiskt upp. Som en del vet är hårddisken i laptopen sedan tre veckor tillbaka kraschad så jag har använt sonens Chromebook. Den har kanske inte kontakt med vårt nätverk sedan jag varit borta?

Den här bloggen blev alltså inte det jag från början skrev om. Även om infon känns onödig att jag blir galen över tekniken som inte vill vara min vän präntar jag ändå ner dessa rader via mobilen. Det är lite knivigt. Tangenterna är pyttesmå och funktionerna är sämre.  Det blir som det blir och livet går vidare.

Idag är det farsdag och jag tänder ett ljus. 
Ha en fin vecka alla.