Söndag

Det är något som inte stämmer! Redan innan jag slog upp mina blå i morse kändes det lite annorlunda. Något mosig och fortfarande trött efter nattens urusla sömn masade jag mig upp ur sängen. Jag drog upp persiennerna. Såg ut över takåsen och ner på den frodigt gröna gräsmattan. Kastade även en blick mot den blanka asfalten. Konstaterade att dagen skulle bjuda mig på dystert grått väder "ala regn" från universum.  Hur kunde det här hända? 

Min mamma brukar alltid säga att dagen jag föddes på var varm och solen sken. Himlen var klarblå. 
I Hälsingland tog släkten upp skördens potatis. Min gammelmormor hade fått meddelandet från Västerås BB att en litet flickebarn med kolsvart hår blivit född. Sedan har ju åren såklart gått med rasande fart. Snabbt fyllde jag sju. Hade mitt första barnkalas. Tappat två tänder. Lyckats falla baklänges i en spiraltrappa en våning ner och slå pannan. En kille jag var småförtjust i drämde ett tefat av järn över näsan där vi trängdes i isbacken. Ja, dåtidens pulka var antingen ett runt tefat eller en bob/kälke. Det blev inget mer med den kärleken. 

När jag var fem år skulle jag rädda min fina röda dockvagn från en större olycka där en jämnårig kille skjutsade ut den framför en bil. Dockvagnen klarade sig men istället hamnade jag under bilen. Mirakulöst utan en skråma. Höll på att kvävas när en "snäll" farbror med skakande händer bjöd mig på en hård hallonkaramell. Jag överlevde! Ja, så såg nog de första åren ut. Jag var olycksdrabbad. 

I tonåren träffade jag Yvonne. Livet lekte. Uppsluppna utan ansvar ville vi erövra världen. Med tiden drog vi iväg på tågluffning. Om någon är intresserad så ledde dessa resor till en roman "Vi kom aldrig till Ibiza".  2014 hette boken "Nonstop".  Handlingen är två unga tjejers vilda upplevelser i Europa. Romanen är fiction men det finns mycket som är baserat på verkliga händelser. 

Åren har som sagt gått med rasande fart. Yvonne och jag flyttade till Stockholm. Vi träffade många nya vänner. På TR träffade jag Lena som idag inte längre finns med bland oss. Och när jag tänker på hennes korta tid här på jorden får jag en klump i halsen. Saknaden efter det som en gång var.
Då vänner var friska och unga. Har en barndomsvän som nyligen drabbats av bröstcancer. Jag har flera vänner som gått igenom sjukdomen som blivit allt vanligare. Det finns fina berättelser att många överlever också. Tänker på er kämpar att ni klarat er. 

Det har så klart kommit in mycket glädje i livet. Fött tre barn och har även i skrivande stund två barnbarn. En mor som är förhållandevis pigg och får hon leva blir hon 95 år i jul. Bara det är värt att fira. Länge fick jag dela kärleken med en liten yorkshireterrier där vi levde i symbios. Hoppas hon är med mig idag? Hon viftar på svansen och lägger sin lilla nos i min hand. Tittar med sina varma pigga ekorrögon på mig som säger att jag var världens bästa matte. "Grattis!" 

Nå, vad var det som inte stämde då? Jo att inte solen skulle skina på min dag. Jag brukar säga att just den här septemberdagen för det mesta varit solig. Sedan vänder det och hösten kyler på.
Jag tittar ut genom fönstret igen och det ser ut som det klarnar upp. Kanske blir det en fin dag trots allt? 

Önskar alla en fin söndag. Jag ska snart ta mig lite kaffe och en macka, Hurra för det.