Söndag

När vänner går bort då förstår man att livet inte är evigt. Veckan efter att min vovve dog i mina armar hittades en av mina bästa vänner död på sovrumsgolvet. När hennes sambo ringde mig den dagen fick jag en chock. Jag var fortfarande traumatiserad efter Zoi. Så pass mycket att det hade tagit extra hårt på min kropp. Yrsel, svag och tryck över ögon och panna. Ont i musklerna.
Jag grät och hulkade. Kunde inte prata om vovven.

Efter det tragiska beskedet kom dödsångesten. Döden knackade på dörren. Vi är inte unga och odödliga längre. Jag minns i ungdomens glada upptåg hur livet lekte. Det fanns inget som hette att bli gammal utan vi levde här och nu. Skrattade och busade. Unga och uppsluppna. 
I morgon den 24 augusti 1990 är det exakt 35 år sedan som David Bowie uppträdde på Stadion i Stockholm. Jag måste stanna upp och tänka efter. Hur är det ens möjligt att det gått så många år?

Min väninna och jag älskade Bowie. Att se honom uppträda live var stort. Vi stod så nära att jag hade kunnat rycka honom i byxbenen. Jag tog mig faktiskt upp på scenen men blev nerburen av en väktare. Så vild var jag. Jag skäms inte att berätta det. Känner att det var ett ögonblick i mitt liv. Jag var så nära honom.

Väninnan och jag brukade skratta åt den incidenten. Jag var sjövild och dansade nere vid scenen till låtarna han sjöng Ashes to Ashes. Blue Jean. Ziggy Stardust. Heroes. China Girl med flera. Vi mötte även Kenta som jag fortfarande har kontakt med. Det var en underbar kväll. Livet lekte. Vi drog vidare till Vickan som ligger i Kungsan i Stockholm. En restaurang, krog och oas som var otroligt populär på 80- 90-talet.  Vem har inte ätit Vickans lövbiff, en klassiker med en äggula rinnandes ovanpå, pepparrot och hemlagade potatismos?

Med Lena ljöd hennes härliga skratt ända fram till småtimmarna. Så fort vi träffades hamnade vi på galna upptåg. På vinst och förlust liftade vi till Göteborg. Blev attackerade av flygmyror som fyllde vår mun när vi pratade. Vi sprang på Avenyn. Spådde oss där det stod på ett papper att jag som jungfru skulle bli gammal och med åren skulle mitt kosmetikakontot öka där jag vägrade låta livets gråa år nocka mig. Lena och jag hade spring i benen. Nu dansar hon någon annanstans. Jag saknar hennes skratt och har ingen att dela våra glada upptåg tillsammans med. Men hoppas att jag får behålla minnet så jag kan dra på mina läppar då och då. Man ska le säger forskarna. Kramkram