Söndag

Idag skriver jag min blogg utan att tänka. Utan redigering. Orden får bara flöda där allt väller ur mig. Det är sju veckor sedan Zoi somnade in. Det går inte en dag utan att jag gråter. Inte lika våldsamt som i början men sorgen finns där. Tomheten och över minnen alla de dagar hon fanns för mig. Alltid!

Åh dessa fantastiska förstående ögon. När hon la huvudet på sned. När hon spetsade öronen som hon ville förstå vad jag menade. Jag tvekade inte en endaste sekund att sova på en madrass bredvid henne när hon bröt korsbandet 2023. För hennes skull tog jag bort benen på sängen, la mjuka små ullmadrasser nedanför. 

Mitt sovrum var hennes. Hon sov bredvid mig på kudden, la sig som en rund liten pälsboll. Vi levde i symbios. Hennes hjärta tickade för mig. Nu känner jag mig halv. Ska mitt liv vara så här? Ja, jag har barn och barnbarn. Om någon frågar så försäkrar jag er att jag älskar dem våldsamt mycket.
Men trots allt har de självständiga liv. Zoi levde tillsammans med mig. Det var hon och jag.

Jag har hamnat i en formsvacka. Trots det så försöker jag gaska upp mig. Fixar med mitt dockhus. Skriver och har ständigt nya projekt på lut. Men det saknas något. Inget av det jag gör ersätter Zoi. Stundtals går jag i valptankar. Fram och tillbaka ältar jag för och nackdelar. Valpen får inte jämföras med Zoi. Och ändå kommer jag att söka efter hennes egenskaper. Det ligger där om jag ska vara ärlig. Vill ha en kopia.

Men dessa känslor måste jag såklart skaka av mig. För det kommer bara att finnas en som Zoi.
Hur ska en annan vovve kunna ersätta de känslor jag har? Det blir till att jobba med sig själv.
Jag känner mig ohyggligt ensam. Det skaver. Jag såg en valp häromdagen. Tänk om?

Dessvärre finns det ett hinder. Ett stambyte stundar i höst i vår fastighet och det försvårar att bygga upp tryggheten med en valp. Kanske behöver jag tiden där sorgen måste läka? Veckorna går och äldre blir jag. Ska det in en ny valp i mitt liv ska det helst ske nu. Dessa veckor har också varit tunga. Några av mina bästa vänner är svårt sjuka och en rycktes hastigt bort. Jag önskar få in ljuset snart för att orka. De mörka höstkvällarna kommer med stormsteg. Såklart det hade varit mysigt med ett nytt liv.

 
Ta hand om er.