Fredag

Vem vill inte ha kolor av farbrorn West? Att få växa upp i en idyll där det knappt åkte bilar är inte vanligt idag. Vi bodde i ett flerfamiljshus med trädgård och det fanns hallonbuskar, vinbär och körsbärsträd på tomten. En skön gräsmatta att springa barfota på om sommaren.

Några hus längre bort, tvärs över den lilla enkelriktade gatan, låg Farbror West Livs.
Det var en liten speceriaffär som många hemmafruar på den tiden handlade i. Knappt fyllda tre år brukade min mor ibland skicka mig till affären för att handla. Nej, bli inte förskräcka nu. Jag var inte helt utan uppsikt då hon stod på balkongen och spanade.

Inhandlingen kunde vara en bit korv, en liter mjölk, en limpa och en gurka. När det var flera varor än en brukade farbror West lämna sina kunder och gå ut till min lilla parkerade trehjuling. Omsorgsfullt ställde han kartongen med maten jag hade handlat på flaket och knöt fast.

Hemmafruarna klagade till mamma och sa att det gick ju inte att handla när jag kom. Men farbror West lyfte på sin keps och öppnade dörren för mig, bugade och sa: Här kommer min minsta och bästa kund.

Han struntade helt i de andra damerna. Dessa expedierade frun. Höjdpunkten var dock när han ställde mig på disken vid kassan där godiset frestade. Han bad mig sjunga.
Då rev jag av några schlager som barnflickan hade lärt mig. Jag brukade räkna in så jag skulle komma i takt. Det hade jag sett på TV. "Den som glad är" "Sätt en blomma på mitt bord" "Dagny" var en del låtar.

Där stod hemmafruarna och grymtade medan farbror West lyste som solen och applåderade.
I gage fick jag ett gäng Dixe- och Rivalkolor. Efter sånginsatsen trampade jag hem till mamma eller barnflickan på trehjulingen.

Idag släpper ingen vettig förälder iväg en 2,5-åring till affären. Men det var andra tider då.
Solen i Stockholm och ett av mina älskade barnbarn blir 3 år idag. Ta hand om er.